Thrillers för biljoner – till finansthrillerns försvar
”Nä, folk gillar inte att läsa om näringsliv och pengar. Kan du inte skriva någonting om en småstad med otrohet, avundsjuka, intriger i mexitegelvillaområdet och kanske girighet i botten i stället?”
Som kortviftande finansthrillerförfattare med sju näringslivstematiserade romaner i bagaget, har jag ofta mött reaktioner som den ovan. Som författare skall man ju – påstås det – gräva där man står, och när jag började skriva var det just i finansbranschen jag stod. Så jag började gräva.
Vissa av romanerna har sålt riktigt bra. En sålde rentav förfärligt fint. Ett par har mött tristare öden. Så är det ju i allt författande. Men när jag diskuterar deckarförfattare och deras ämnesval får jag alltför ofta fördomsfulla svar:
”Finansthrillern är död.”
Big blahah.
Jag tror faktiskt inte ett dugg på det där längre. Som min produktion visar, har jag aldrig trott på finansthrillerns frånfälle, och nu kan jag i det närmaste bevisa att den har mycket kvar att ge.
Mina damer och herrar i juryn, får jag som första och enda vittne kalla HBO-serien Billions.
För nytillkomna streamingälskare: Billions är en global succéserie, som handlar om kampen mellan en karriärsugen åklagare och en extremt kompetent hedgefondförvaltare. Hela serien har fram till det senaste avsnittet (vi är nu i slutet av säsong tre) handlat om åklagarens vilja att med i stort sett vilka medel som helst spärra in den kaxige kapitalisten Bobby ”Axe” Axelrod och hans kumpaner. Brottet är detsamma som i många andra finansbranschskildringar: insideraffärer.
Det har gjorts många försök att skildra finansbranschen. Det pajigaste någonsin var förstås den svenska nittiotals-teveserien om Lukas Fondkommission (en slags ironisk blinkning till Lukasevangeliets texter om girighet). Det absolut mest lyckade någonsin var Wall Street, tätt följd av Fåfängans Fyrverkeri som ju även fungerade i bokformat.
Men Billions har allt och förefaller fungera långt utanför de kretsar som normalt sett vältrar sig i citybaserade kostymthrillerserier. DN Kultur har, till exempel, hyllat serien flera gånger. Bara en sådan sak, menar jag.
Förklaringen: Billions är, men försöker inte ens vara, en finansthrillerserie. Den är en episk spänningsserie som skulle fungera i vilken tid och miljö som helst. Sätt på skådespelarna rustning: Game of Thrones. Sätt på några av huvudpersonerna kläder med arabisk touch och några andra vindjackor från FBI: Homeland (händelsevis spelas Axelrod av Damien Lewis som även spelar en huvudkaraktär i Homeland). Och så vidare.
Min förklaring: Billions behandlar omgivningen – finansbranschen – och dess materia som vilken episk berättelse som helst. Och då blir det plötsligt intressant.
Jag vågar påstå att 90% av de skildringar jag läst/sett om branschen tidigare har utgått ifrån det speciella med just pengar, girighet och sådant. Det mesta har dessutom skrivits av mer eller mindre bransch-okunniga som låtit sig ledas fel av sina egna fördomar om hur folk beter sig när de har samlat sin första miljard på banken. Följden har blivit dålig dialog, dåliga karaktärer, dåliga detaljer, dåliga intriger och väldigt dåliga berättelser.
I Billions är detaljerna förvisso rätt korrekta. Men både åklagare och superskurk (som är oskyldig till motsatsen bevisats med eller utan lögner) är människor också. De vill älska, skratta, ta hand som sina barn, vara goda söner och få någon slags revansch på livet. Dessutom har man gett bägge huvudkaraktärer en del intressanta personlighetsdrag. Inte minst åklagaren har en hel del pikanta och intressanta saker för sig i sängkammaren tillsammans med sin dominatrixfru (som till vardags arbetar på Axe Capital som psykolog och själasörjare, anar du konflikten …?)
Redan från start bryr man sig – rejält – om historien och om karaktärerna. Man förstår dem innerligt, trots att de till en början målas med breda penslar. Det finns ett pathos i hela framställningen som är tämligen värmande – någonstans i grunden är ju alltsammans också en kärlekshistoria (du behöver inte hålla med mig, men se först alla hittillsvarande avsnitt innan vi börjar diskutera).
Som nyriven parmesan på anrättningen, är Billions dessutom en pålitlig avläsare av trender. Det har ju skrivits åtskilligt om spänningskulturens samhällsdebatterande underströmmar, men här tar manusförfattarna detta tema till en popkulturell spets. Det diskuteras armbandsur, bilar, mat och vin på högsta globala foodienivå, musik och mycket annat.
Dialogen är medvetet konstfull och dessutom har någon av manusförfattarna plöjt ungefär alla världens citatböcker för att få stoff till egna one-liners på högsta gestaltningsnivå för samtliga huvudkaraktärer. Googla ”Billions quotes” och njut. Jag påstår inte att alla one-liners är rumsrena. Men åtminstone ett par av de femtio bästa är det.
Sammanfattningsvis skulle jag våga påstå att den som vill skriva en bred kommersiell spänningsroman idag gör bäst i att noga studera varenda episod av denna briljanta serie.
Om du inte håller med mig efteråt? Då tänker jag citera seriens Dionysiske karaktär ”Wags”:
“The fact that you can’t fully understand that doesn’t mean he’s wrong. It just means you haven’t gone beyond your own limits.”
Hans-Olov Öberg