Gåtans utspädda lösning
Jag hoppas att du haft en riktigt fin lässommar. Det har jag. Visserligen går det inte att uppfylla ALLA märkliga planer och förhoppningar som man skaffar sig under en boksamlande vår. Men jag vill ändå signera min sommar med slängig handstil och en glad gubbe. ”Det här blev bra, liksom”.
Jag har lyssnat på svenska deckare som ljudbok i bilen. Jag har strandläst Raymond Chandlers samlade verk. RÄTT strandsommar för tvåtusen sidor, kan man ju säga. Jag har läst deckarmanus på plattan kvälls- och nattetid.
Om Chandler specifikt skall en senare krönika handla. Och den hårdkokte mästaren är inte den som fuskar med det här alls, nästan. Men det jag tar med mig ur sommarens läsning mer generellt är: Det slarvas något oerhört i den nutida – både svenska och utländska – spänningsromanen med HUR hjälten/utredningsgruppen/rätten kommer fram till lösningen. Var göms offret? Hur gick det till? HUR kommer man dit och får historien att landa snyggt? Varför förstod man det inte tidigare?
Kanske är det framförallt det senare som stör ett känsligt läsöga mest. Hur många gånger måste en polis (till exempel) få en viss möjlighet dinglad framför ögonen för att åtminstone gå bort till det gistna skjulet bakom syrénbersån och bara kolla om det inte ligger en halvt ihjälslagen gisslan där?
Givetvis finns det en konflikt i det hela. Som författare vill jag få läsaren att känna sig smart. En god deckare ger tillräckligt många ledtrådar för att läsaren innan hjälten gör det, skall kunna räkna ut hur det förhåller sig. Dessutom har thrillern rent allmänt gått från gammaldags ”whodunit” i stilen till mer samhällsrapporterande, mer filmiskt tänkta, polerade produkter i olika nischer.
Därför blir berättelsen en fråga om balans. Hur tidigt är det rimligt att jag som läsare förstår vem som är skurken? Hur SENT kan man tillåta poliserna att samla ihop trådarna? Låt oss säga att vi har en litterär noir som utspelar sig någonstans i en by i den amerikanska Södern där det inalles finns ett femtiotal hushåll. Alla känner varandra väl. Oljeraffinaderiet lades ner, fisket går sisådär men de gamla stötarna och några unga idealister biter sig fast. Som brukligt är, fokuseras berättelsen på en handfull familjer på olika platser i det sociala livet. Det kastas skit på mexarna, på white-trashet och på den rikaste familjen, på fyllskallen, på den tidigare dömde våldtäktsmannen och traktens kommandora. Right. Men varför kollar ingen i skjulet? Redan på sidan sju är ju den pensionerade kantorn djävligt märklig. Men gänget i bluesbaren får lura iväg poliserna med falska ledtrådar som supits ihop under kvällen, gång efter annan.
Exemplet ovan är amerikanskt, och ovanligt fiktivt – men det är tämligen många även bland svenska storförfattare som brister mer än lovligt i just ”lösningsarkitekturen”.
”Jaha? Betyder tatueringen ’det var jag som gjorde det’ på latin? Ring insatsstyrkan!! Bosse måste ligga i skjulet!!!”
Det är väldigt, väldigt mycket som gör dagens deckare mer intressanta att läsa än de äldre ”whodunitsarna”. Men just när det gäller lösningen hävdar jag att det är dags att ta till backspegeln för att på ett säkert vis fortsätta färden in i framtiden.
/Hans-Olov Öberg