Hej Hans Carstensen!
Hans Carstensen är författare, dramatiker, komiker och lärare. Dessutom spelade han i Sveriges första punkband, Butter Utter, som släppte sin första skiva redan 1977. Nu är han aktuell med Under hökens vingar, första delen i en kommande serie om Daphne ”Daffy” Söderlund, 59-årig hemlig agent. I 30 års tid har hon levt som den barnkära och pedagogiska förskolläraren Anna Nilsson. Ingen, inte ens hennes familj, vet att det bakom den propra ytan döljer sig en person som kan döda med en enda välriktad spark.
– Jag fick idén för 10–15 år sedan. Jag tänkte att det var märkligt att förskollärare som har det viktigaste jobbet ändå är de lägst betalda pedagogerna i samhället. Vad behöver dessa pedagoger göra för att synas? Börja med karate? Jag såg scener framför mig. Som att en förskollärare kommer hem från jobbet och några väntar på henne i hennes hem. Varför väntar de på henne? frågade jag mig. För att hon har ett förflutet inom underrättelsetjänsten.
Daffy har varit i skugga, som det kallas, i 30 år. Innan dess var hon en av Sveriges bästa hemliga agenter och hade en lysande framtid inom säkerhetstjänsten. Men på grund av ett misstag har hon hamnat där hon är när berättelsen börjar. Hur mycket verklighetsbakgrund har handlingen?
– Redan på idéstadiet började jag forska kring detta med svenska hemliga agenter och förstod att det faktiskt finns agenter som är tvungna att leva i skugga eftersom de är brända ute på fältet. De får en ny identitet och assimileras i samhället. Här kan du läsa en intervju med en svensk hemlig agent.
”Nu när hon är 59 är det ingen som tar henne på allvar – hon är förbannad på det.”
Hur har du gjort för att sätta dig in i karaktären?
– Romanen handlar bland annat om att sakna sin barndom och den tid som gått. När jag lärde känna Daffys bakgrund och var hon befann sig när berättelsen börjar, så insåg jag att hon befann sig i limbo. Hon döljer sin riktiga identitet för sin familj, hon sörjer sin syster som mördades när Daffy gick på gymnasiet och hon sörjer att hon var tvungen att sluta som polis när hon var 30. Nu när hon är 59 år är det ingen som tar henne på allvar längre. Hon är förbannad på det. Det kan jag sympatisera med.
Du har varit standupkomiker i femton år och stått på många olika scener. Finns det någon likhet mellan författarrollen och komikerrollen?
– Ja, du måste vilja vara där. Närvarande. Annars märker publiken och läsarna det. När du skriver måste du hela tiden vara i det rummet. Du får inte gå på rutin. Jag vill skriva en berättelse som jag själv vill läsa eller se på film, en berättelse som inte finns än – så jag måste skriva den. Daffy föddes eftersom jag fascinerades av tanken på en huvudperson som är en äldre kvinna och så olik alla andra huvudpersoner i andra berättelser. När jag tar upp en roman eller ser en film eller en teveserie så handlar de alla om samma människa – en man i 35-årsåldern. Jag ville göra något helt annorlunda.
