Caroline Engvall: “Det blir en livsfarlig cocktail för våra barn”
Caroline Engvall (14 år till salu m fl) är aktuell med uppföljaren till hyllade deckardebuten Ärren vi bär (2017): Judasvaggan. Vi passade på att ställa några frågor till Caroline om nya boken, ormar (!), och drivkrafterna bakom deckarförfattandet.
Till att börja med, varför har andra delen i serien om Lovisa Ling och Ulrika Stenhammar fått titeln Judasvaggan? Vad är det för något egentligen?
Den nyfikne läsaren kommer att få reda på det under läsningens gång. Mystiken kring judasvaggan är den del av tjusningen – men som i alla otäcka spänningsromaner har det med något oerhört grymt att göra.
Som deckarförfattare vars böcker har en journalist och en polis i huvudrollerna skriver du förstås detaljerat om både livet på en tidningsredaktion och om polisutredningar, hur går din research till?
Journalisten Lovisa Ling är till vissa delar hämtad från mig själv. Jag är inte på långa vägar lika trasig som hon – men både Lovisa och jag började arbeta tidigt på tidning och vi har båda fått kämpa mot lilla-gumman-attityder och fördomar. Jag har tillbringat i princip all vaken tid från tonåren och framåt på olika tidningsredaktioner, så Lovisa vet vad hon gör.
I min senare karriär, den som rör barns utsatthet på nätet, har jag haft förmånen att möta många engagerade utredare som är specialiserade på sexualbrott mot barn. Ulrika Stenhammar i boken har en verklig förebild som också heter Ulrika. Också hon en stjärna.
Apropå research, ormar förekommer på ett sällsynt otrevligt sätt i Judasvaggan, hur hittade du den inspirationen? Har du några exempel på andra deckare med ormar som t ex mordvapen?
Jag bor halvårsvis i djungeln i Asien sedan många år tillbaka – och där kommer jag regelbundet i kontakt med mer eller mindre giftiga ormar. De senaste två åren har jag haft två öga-mot-öga-möten med två gigantiska kungskobror, varav en var drygt fyra meter lång. Det har skapat en fascination för djuren, som skrämmer många trots att det är väldigt sällsynt att se dem. Och faktum är att runt om i världen sker ungefär fem miljoner ormbett varje år, varav hundra tusen av dem har dödlig utgång.
Som tur är är mord med ormar som vapen ovanliga (självmord förekommer dock, bland annat sägs Cleopatra ha begått självmord genom att låta en giftorm bita henne … ), men jag läste om ett ovanligt mord som inträffade 2011 i Indien. Det rapporterades att en torped använt en giftorm för att mörda det äldre paret Ganpatrao och Sarita Ballewar. De hittades döda med ormbett på kroppen och gift i blodet. Torpeden och hans giftorm hyrdes in av parets son, efter en markkonflikt.
En annan otäck historia som jag minns är den om Robert ”Rattlesnake” James. Robert köpte två skallerormar för att mörda sin fru Mary Emma Busch, han tejpade tillsammans med en medhjälpare fast henne vid ett bord och la hennes fötter i en låda där de två ormarna bet henne. När Mary Emma fortfarande inte dött några timmar senare dränkte han henne i trädgårdsdammen och fick det till en början att se ut som ett olycksfall, men hans medbrottsling avslöjade sig till slut vilket ledde till att Robert dömdes till döden 1942 och blev den sista att avrättas genom hängning i Kalifornien. Också i Sverige finns hemska fall där ormar varit inblandade i mord, dock inte som mordredskap. 2016 dömdes en 16-årig kille för ett mord på en 54-årig homosexuell man. Mannen misshandlades till döds, men hittades med en död orm virad runt sin hals.
Och ja, i böcker kan ormar vara ett effektfullt sätt att ta livet av sina fiender, som läsare av Judasvaggan kommer märka … Ett berömt exempel är förstås ”Det spräckliga bandet” av Conan Doyle, klassiskt låsta rummet-mysterium där Sherlock Holmes utreder mord som visar sig involvera en giftorm. Ett intressant exempel är också Truman Capotes ”Hand-Carved Coffins”, en reportageberättelse som senare visade sig vara mer fiktion än fakta, där Capote beskriver hur nio skallerormar, injicerade med amfetamin, attackerat och dödat två personer i en bil. Enligt vissa källor var det dock inspirerat av ett verkligt mordförsök där offret av en slump upptäckte att skallerormen befann sig i baksätet på bilen innan ormen hann bita honom.
It-forensikern Anna Vintertid spelar en avgörande roll i Judasvaggan, vad innebär egentligen it-forensik i praktiken? Och varför är just it-forensik så viktigt för utredningen av den typen av brott som beskrivs i Judasvaggan?
Eftersom många brott idag sker på nätet spelar it-forensikern idag en oerhört viktig roll när det gäller att hitta bevis i datorer och telefoner. Man kan säga att it-forensiker är it-världens motsvarighet till kriminalteknikern. Den viktigaste arbetsuppgiften är att säkra bevis i bilder, chattar, sms, filmer, dokument och e-post. På det sättet kan polisen lösa mord, sexualbrott, narkotikabrott och andra grova brott, precis som it-forensikern Anna Vintertid gör i Judasvaggan. I verkligheten tog intresset för it-forensik i Sverige fart på allvar efter att ett företag lyckats återskapa raderade sms mellan pastorn Helge Fossmo och ”barnflickan” i Knutbymålet 2005.
Ett annat uppmärksammat ärende var när Uppsalapolisens chef, Göran Lindberg, misstänktes för grova sexbrott mot unga kvinnor 2009. Göran Lindbergs beteende och förfarande var till stor del en grund för min förra deckare, Ärren vi bär, där högt uppsatta män utnyttjade unga självskadeflickor. Idag är it-forensiker inblandade i de flesta moderna brott. Jag ville skildra en sådan person eftersom det är oerhört viktigt att polisen får resurser – eftersom sexualbrottslighet mot barn och unga på nätet inte kommer att minska, tvärtom. Därför var det viktigt för mig att lyfta fram en sådan i min serie om Lovisa Ling och Ulrika Stenhammar. Också Anna Vintertid har en verklig förebild.
Dina deckare har en verklig bakgrund och är baserade på ditt mångåriga arbete med att bekämpa och sprida information om förekomsten av sexhandel med barn, hur nära verkligheten kommer läsaren? Hur balanserar du som författare din berättelse och verkliga offers berättelser?
Läsaren kommer väldigt nära verkligheten. Tyvärr. Jag skriver om en värld som många inte vill se. Det är mer bekvämt att blunda, tänka att det bara är en deckare. Inte på riktigt. I Judasvaggan får läsaren en inblick i den enorma efterfrågan på barns kroppar, vilket är en oerhört viktig kunskap för att kunna förebygga och skydda. Där går deckaren och verkligheten hand i hand. Att modellera om utsattas berättelser till fiktion måste ske med oerhört varsam hand. Genom åren har jag fått förtroenden och möjligheter att vara utsattas röst, visa att de inte är ensamma. Det kan jag göra genom böcker – och deckare har potential att nå många som kanske tänker ”det gäller inte mina barn”. Men det gör det. Det här gäller allas våra barn, och genom att ta del av deras berättelser i en ”deckarifierad” form kan fler förstå och förebygga.
I Judasvaggan utsätts några av karaktärerna för tortyr och det är bitvis riktigt obehaglig läsning, kan vi trösta oss med att det åtminstone bara är på låtsas eller har även detta verkliga förlagor?
Det är bara att titta på mordet på Kim Wall, så inser vi att förövares fantasier inte bara finns i böcker eller i skräckfilmer. De är verkliga på riktigt. Och för att kunna förstå måste vi våga och orka ta till oss kunskap om förövare och deras drivkrafter. Makt, pengar och tillgängligheten nätet för med sig – det blir en livsfarlig cocktail för våra barn.
Lovisa och Ulrika utvecklar en ganska komplicerad relation, kan du berätta lite om det utan att avslöja för mycket?
Haha, det jag kan avslöja är att det både blir spännande och lite känslosamt.
Till sist, vilka deckare läser deckarförfattaren Caroline?
Jag är som person en ganska mild människa, men älskar råa författare som Lars Kepler och Jo Nesbö. Kanske hör det där ihop. Någonstans måste ju det jag hör och får ta del av pysa ut. Mina egna deckare är också en bra ventil för det – där jag samtidigt får möjlighet att upplysa läsaren om hur den dolda världen faktiskt ser ut.
Judasvaggan utkommer 12 april 2018.