Stäng
info@southsidestories.se

Varför vill de mörda någon, egentligen?

Varför vill de mörda någon, egentligen?

I veckans krönika gör förlagschefen upp med platta skurkar – och funderar över vad som egentligen krävs för att lyckas med en ack så viktig spänningsingrediens.

För någon vecka sedan diskuterade jag vikten av att läsaren bryr sig om det som står på spel i berättelsen. Utan någon att bry sig om, ingen deckare, var tanken. Men man får inte glömma en nästan lika tung faktor i spänningsblandningen: skurkens drivkrafter och motiv.

Jag märker ofta att det är en jättegrej för mig – under och efter upplösningen av historien. Egentligen kan man kanske påstå att det är ”bryfaktorn” som får mig att läsa och motivet som får mig att i efterhand rekommendera eller avråda från romanen.

För någon vecka sedan plöjde jag en påstått litterär amerikansk spänningsbästsäljare. Den är inte författad av något av de största namnen, men hyllad i många sammanhang och den har sålt mer än 200 000 exemplar, vilket även i USA är ett åstadkommande (när man, som vi, jobbar med scouter har man ju enkelt tillgång till försäljningssiffror för hela bokmarknaden, och du skulle förmodligen baxna över hur litet även jättehyllade deckarförfattare säljer).

Redan i inledningen kände jag spänningen stiga. Det unga offret ger sig ut på en joggingtur i okänd terräng. Hon beskrivs sådär lagom ingående för att man ska bry sig och hon har en fin relation till sin lillebror. Författaren klipper till föräldrarnas rum, och litet trevlig bakgrundsinfo sipprar fram. Men någonting känns ominöst och känslan är ”JA! jag bryr mig!”

Så inträffar den oundvikliga kidnappningen, lillebror hamnar i koma och nyss vuxenblivna syrran försvinner. Spårlöst.

Vem är det då som tagit henne? Han talar mycket, filosoferar mycket, och har en välutrustad stuga på otillgänglig plats som är perfekt för att gömma en bortrövad tonåring i under några år. Men vad vet vi egentligen om honom? Vad känner vi för honom?

Inte ett skit.

Jag fattar ett osmart beslut och fortsätter läsa, trots att jag egentligen redan tappat intresset. Letandet fortsätter. Men vad händer med vår skurk? Platt intet, det är vad som händer. Han har sin stuga, han är liiiitet lättlurad, men skogssmart. Hon kommer inte undan. Räddare kommer. Och dör. Han agerar blixtsnabbt, fimpar dem utan en sekunds eftertanke.

Men vad håller egentligen karlfan på med? Varför? Jag har fortfarande ingen aning och jag har ändå klurat på det här i en vecka nu.

Det jag återkommer till är att motivet – tänk brett, eftersom spänningsromanen innehåller så många möjligheter – till ”skurkens” handlande måste vara rimligt, hela vägen igenom.

Återkomsthistorierna har ofta en stor del av sitt motiv i just historien. Någonting hände när karaktärerna var unga, och det får efterverkningar i vår tid. De som stannade kvar på orten snackar ihop sig om vad som hände och lovar varandra att aldrig avslöja något. Kanske var allt en olycka eller ett missförstånd?

I gammaldags mysterieromaner är motiven ofta tydliga och grundläggande: girighet, hämnd, kärlek. Här är skurken ofta någon som inte har något alternativ. En lynnig moster som dog och gjorde skurken arvlös i ett testamente som ännu inte fått laglig verkan. Allt skurken behöver göra för att ärva godset är att mörda advokaten och lillebror som fick veta alltsammans dagen innan. Easy-peasy.

Just nu är jag halvvägs in i en superstorsäljande roman där jag inte ens riktigt har koll på vilket brottsmotiv jag ska hålla utkik efter. Alla karaktärer är skitiga och semikriminella och alla vill vara mer än de verkar klara av att vara. Har tappat läsningen och börjat om flera gånger nu. Det är bara av akademiskt intresse som jag fortsätter.

När det gäller moderna motivbilder har jag just nu två favoriter. I Anders de la Mottes Höstdåd finns flera presumtiva skurkar och därför flera motivbilder. En är ganska självklar och går att koppla till det som driver hela berättelsen. En annan anar jag tidigt, men den avslöjas inte förrän på slutet och då blir den riktigt, riktigt bra, samtidigt som den blir en del av en twist. I Peter Swansons Värd att döda blir ”skurkens” motiv så välbeskrivet att man ömsom håller på henne, ömsom vill att hon ska åka fast. Och twisten i slutet blir som en extraskruvning av alltsammans. Vill man lära sig att skriva sammanhängande och spännande, ska man studera de här två. Om man bara vill ha litet högkvalitativ underhållning likaså.

Men det jag alltid kommer att fråga mig när jag läser – oavsett om det är manus eller publicerat och storsäljande är: håller det grundläggande motivet?

Hans-Olov Öberg

E-post: info@southsidestories.se
Adress: Gotlandsgatan 71
116 38 Stockholm