Stäng
info@southsidestories.se

Varför bryr jag mig?

Varför bryr jag mig?

I veckans krönika avslöjar förlagschefen en av de viktigaste frågorna i sin tiopunktsmodell för manusbedömning.

Egentligen spelar det ingen roll vilken typ av manus saken gäller. Oavsett om det jag har i min iPad (ty i den läser jag ju de flesta manus) är en litterär roman, en romans, en fantasi eller en spänningsroman, eller för den delen en biografi om ett stöddigt rockbands framväxt och succé, så finns det en fråga som är överordnad de nio andra i min egen bedömningsmodell: ”Varför bryr jag mig?”

Men när det gäller spänningsromaner blir det kanske litet extra viktigt. Förklaringen ligger i termen ”spänning”. Utan bry-faktor, ingen spänning. Om vi utgår från att kampen alltid står mellan någonting som är mest gott och någonting som är mestadels ont, är ju författarens uppdrag att få läsaren att heja på den goda sidan och engagera sig i dess framgångar.

Hur åstadkoms då det?

I teorin är det skäligen enkelt: man skapar en engagerande, trevlig huvudperson med lagom många, lagom allvarliga lik i lasten för den skall vara trovärdig och släpper lös vederbörande i en tillräckligt viktig kamp mot en engagerande, otrevlig huvudskurk som har några försonande drag, men på det stora hela inte bör få vinna.

I praktiken är det dessvärre mer komplicerat än så. Även de stora anglosaxiska författarna begår rejäla misstag i romaner som ändå säljer hyggligt eller fantastiskt utomlands, men som vi tackar nej till av omtanke om våra läsare. Misstag som borde kunnat undvikas med en smula förtanke i inledningen av skrivarbetet.

Till att börja med: ÄR huvudpersonerna verkligen några vi bryr oss om? Förvånansvärt ofta slarvar författare bort denna ganska grundläggande insats i spelet om läsarens tid.

Ta ett sånt här (autentiskt) exempel: ett barn är försvunnet och en välrenommerad privatutredare tar på sig uppdraget efter att polisen gått bet. För att vi verkligen ska gå igång på berättelsen krävs ju a) ett sympatiskt barn som vi känner med b) en begriplig utredare som får oss att vilja hänga med och c) föräldrar som beter sig trovärdigt, rimligt och på ett vis som får igång oss som läsare. Halvvägs in i detta manus fann jag visserligen många försonande kvaliteter som att språket var spännande, spelplatsen intressant och några särskilda stilistiska grepp väldigt välgjorda. Men jag kände ändå att det inte räckte.

”Herregud” tänkte jag först. ”Har jag förlorat förmågan till empati? Ett barn är bortrövat, ska inte det räcka?” Men så omvärderade jag läget. Barnet var förvisso bortrövat, men inte tillräckligt välgestaltat för att jag skulle vilja veta mer. Utredaren var spännande, men samtidigt litet fånig som privatperson, det som säkert var tänkt som en originell bakgrund blev till en belastning. Och föräldrarna? Pappfigurer. Nej, den lilla flickan verkade faktiskt ha det ganska bra i skogen med sin högst originelle fångvaktare.

Här kommer vi till nästa möjliga fallgrop i jakten på bry-faktor. Står tillräckligt mycket på spel? I Sagan om ringen är det bara att hålla på hoberna vare sig man vill eller inte, eftersom jorden annars går under. I Stieg Larssons första roman är vi redan investerade i huvudpersonen när gåtan uppdagas, och vi inser att han är en hjältemodig person som verkligen behöver lösa det här mysteriet (händelsevis med ett annat försvinnande) för att få upprättelse, och då blir även mysteriet intressant.

I återkomstromanerna brukar det finnas dubbla insatser. En gäller den som återkommer och spelas i regel upp på en parallell tidsaxel: varför flyttade egentligen hjält-hen därifrån? Varför kommer hjält-hen tillbaka? Det andra är det mysterium som nu måste lösas. Ofta är de på något sätt sammanflätade. I Åsa Larssons debut Solstorm fick vi genast engagera oss i såväl den trasiga advokaten Rebecka Martinsson som hennes hopplösa väninna, väninnans mördade bror och de ondskefulla makthavarna i Kiruna med omnejd. Det var visserligen ett spektakulärt mord som utlöste alltsammans, men gåtans omfattning var mycket större och djupt engagerande.

Ofta förväxlar författare ”det som står på spel” med ”ett vidrigt brott”. Man tänker att en bestialisk inledningsscen räcker för att engagera läsaren. Men så går det ju inte till i våra huvuden, egentligen. Först ska vi bry oss, därefter kan spelet börja. Det är därför jag tänker ”å fan, vad synd att dom ska ha ihjäl den här gulliga karaktären” när en av de medverkande i en roman eller en teveserie speglas på ett särskilt positivt, charmerande och ingående sätt. Man vet att kulan/det förgiftade äpplet/stenen från kyrktornstoppen är på väg.

I min favorit-undergenre, noiren, är det ofta en speciell situation. Ta Galveston av True Detective-skaparen Nic Pizzolatto som ett exempel. Här VET vi redan att hjälten är på väg att dö efter första sidan. Ändå vill vi följa med honom på en sista resa, där han faktiskt kan göra litet nytta i denna usla värld innan han lägger näsan i vädret. Och ofta är det ju så med noiren. Hoppet är redan ute, egentligen. Men ändå har den – i regel väldigt trasige och inte alls genomgode – utsedde hjälten en god gärning kvar i sig. Och rätt genomfört, hejar vi ändå på den trasige stackaren in i det oundvikliga dödskaklet.

Någonting vi ofta ser i nybörjarmanus men faktiskt också hos etablerade författare är det jag vill kalla för ”utspädningen”. En utspädning inträffar när författaren lanserar ett så brett persongalleri, med så mycket djup för var och en, att det blir svårt att urskilja vem som är hjälte och inte. Tolkien är väl den enda som faktiskt kommer undan med sådär hundra händelselösa sidor i början. Men hade han blivit utgiven utan häftig redigering idag? Jag undrar det, jag.

Hans-Olov Öberg

E-post: info@southsidestories.se
Adress: Gotlandsgatan 71
116 38 Stockholm