Stäng
info@southsidestories.se

Nu vill jag tala om slutet!

Nu vill jag tala om slutet!

Ett typiskt deckarslut? 

”Å så åkte skurken i kurran, å deckar’n å den yppiga blondinen levde lyckliga i alla sina år. Kanske kom andra skurkar och försökte röva, men det är en annan historia.”

Nä, skulle inte tro det va? Deckaren är en av få litterära genres som faktiskt har slutscener som är riktigt viktiga för läsarens upplevelse.

Jag vill inte påstå att slutscenerna i generell skönlitteratur saknar betydelse, men i en spänningsroman – som ju till sin natur är avsiktligt gåtfull – kan slutet betyda allt.

Och omvänt: när inte slutscenerna fungerar som de skall, då är romanbygget i sig förmodligen ingenting att yvas över.

Jag minns ett tänkt författarsamarbete en gång i tiden som slutade innan det börjat på allvar. Flera av oss på förlaget hade läst ett tämligen efterlängtat manus från denna penna vars varumärke var i stigande, vars anseende var gott och det vi alla ville förstå under vårt första författarmanusmöte var: ”vad menar du egentligen med slutscenen? Hur tänkte du?”

Författaren slog ut med händerna i en vederhäftig gest och svarade: ”Mjaej, alltså … det är ju lite upp till läsaren att bestämma vem som egentligen är skyldig”

”Men” invände vi, ”du VET väl själv vem det är?” (just denna fråga ställde vi därför att vi inte själva var det minsta säkra på saken. Manusets gåtfullhet närmade sig den totala impenetrabiliteten på just skuldsidan. )

”Mjaej, alltså …” började författaren. ”Det här är ju en funktion av romanens inneboende komplexitet …”

… och där någonstans dog alltså samarbetet med just denna författare, som faktiskt inte gjort hemläxan nog för att från A till B förklara hur handlingen hängde samman, och inte heller var så intresserad av att göra det.

I min bok är de rejäla förberedelserna det viktigaste författaren gör. Jag ställer mig till åtminstone nittio procent på den sida av debattörerna som förespråkar ”planera först, skriv sen”.  Enstaka extremförfattare, litterära övermänniskor med flyt kan någon gång producera läsvärt material utan att veta exakt vad de gör, men de ÄR och förblir undantagen. Vanliga dödliga måste veta vad som ska hända. Och gör man det, kan man också skapa ett slut som inspirerar, underhåller och lämnar läsaren med känslan av att ha blivit väl omhändertagen, rättvist behandlad och omhuldad.

Ett riktigt slut bör – allt är ju en smakfråga – innebära att gåtan är löst och uppdraget utfört. Exakt hur det går till är inte viktigt. Visst kan skurken (jag använder här begreppet symboliskt) upptäckas och undfly genom att till exempel köra ihjäl sig, ta sitt liv, eller något sådant. Visst kan det även kosta hjälten livet att förhindra skurkens framfart. Men alla trådar bör alltså vara sammanknutna i så hög utsträckning att läsaren får grepp om samtliga. För den händelse att det rör sig om en del i en serie, går det alldeles utmärkt att ha outredda tvister kvar till kommande delar, även om huvudproblemet måste vara löst.

Sedan kommer vi till stilpoängsfrågan. Exakt HUR mycket får man spara till slutet och vad?

Svaret beror egentligen på vilken stil boken har. En klassisk whodunit bör ju ha en uttömmande slutscen som kastar läsaren mellan olika karaktärer tills den riktigt skyldiga till slut avslöjas. En actionartad spänningsroman kanske avrundas med en vapenuppgörelse. En mer psykologiskt orienterad thriller (varmed inte sagt att inte ALLA subgenrer inom deckaren kan ha en psykologisk överlagring) har ju möjlighet att byta perspektiv på ett mer grundläggande sätt, det som kallas för en TWIST.

Ett av mina favoritslut finns i Jo Nesbös Smärtans hus där lösningen på ett mord och tre vidhängande gåtor visar sig ha en, fast tre, fast en förklaring. Mycket skickligt och roligt på ett traditionellt sätt.

En pikant och rolig sluttwist finns i Camilla Grebes Husdjuret. Däremot var jag litet besviken på just slutet i den likaledes hyllade Annabelle. Med facit i hand är jag, om man skall välja bland sina egna romaner, absolut mest nöjd med slutet på Kungamördaren, ett slut som sammanfattar hela trilogin på ett sätt som gjorde åtminstone mig nöjd. Faktum är att hela trilogin planerades utifrån just det slutet.

Men det absolut bästa slut jag någonsin läst – och naturligtvis talar jag i egen sak, delvis, här – finns i Värd att döda av Peter Swanson. När jag läst till punkt, besattes jag omedelbart av ett demoniskt behov av att få diskutera det och mer eller mindre krävde av en kollega att hon omedelbart skulle läsa hela manus. Jag har hört många reagera på samma sätt över just den här romanen, och tänker att ett verk med rätt slut kan bli närmast viralt.

Om det funnes ett sätt att knycka någons geni genom att mörda vederbörande och äta hjärtat, eller någon annan kroppsdel (var i hjärnan sitter slut-twistgeneratorn?) skulle stackars Swansons dagar på jorden vara räknade, det är ett som är helt säkert.

Hans-Olov Öberg

E-post: info@southsidestories.se
Adress: Gotlandsgatan 71
116 38 Stockholm