Stäng
info@southsidestories.se

Fantastisk men icke läsvärd

Fantastisk men icke läsvärd

I veckans krönika frågar sig förlagschefen varför en bok kan vara helt fantastisk och ändå väcka enormt läsmotstånd.

Ibland läser jag reaktioner på spänningsromaner som får mig att baxna. Inte sällan utlöses baxnandet av erfarna skribenter som sågar verk av hög kvalitet på ett sätt som bara kan beskrivas som ”i affekt”.

Vid dessa tillfällen undrar man i sitt stilla sinne hur det egentligen är fatt med recensentens professionalism och analysförmåga. Men häromveckan gick en talgdank upp för mig.

Anledningarna var två: dels gick jag själv med en viss ruelse inför gympasset dagen därpå och jag kunde för mitt liv inte begripa anledningen, dels såg jag en balanserad skriftställare såga en roman jag läst och gillat så att galla och saliv stänkte.

Tänk om det finns en x-faktor i vår bedömning av deckare som inte har ett dugg med gestaltning, intrigstruktur och litterär kvalitet att göra? Tänk om vi här börjar närma oss den heliga spänningsgraal: en oanalyserbar komponent som är det som får oss att gilla eller inte gilla en roman utan att kunna förklara orsaken?

Om jag hade en ettöring för varje gång jag hör en avundsjuk författare säga ”fattar inte hur det där kan sälja” skulle jag vara rikare än de författare som de avundsjuka bespottar.

Men ja: X-faktorn finns där. Och jag tror att vi kommit ett steg närmare i jakten på den. Låt oss låna ett begrepp från retoriken och kalla det för romanens ”Pathos”.

I sitt retorikavsnitt beskriver Wikipedia pathos såhär:

”Pathos […] handlar om de starka känslor som en talare söker väcka hos sina åhörare, samt de känslor som faktiskt väcks hos publiken. Denna sinnesrörelse står oftast i samklang med de känslor som talaren själv visar.”

Vare härmed förklarat, med andra ord. Plötsligt förstår jag mina reaktioner på titlar som rönt hög uppskattning men gjort mig deprimerad, sorgsen, bluesig eller rentav skitförbannad. Och tvärtom: min upprördhet över att läsare inte ”fattat” romaner som jag själv älskar.

Jag måste drista mig till ett exempel, eftersom det råkar vara oavsiktligt hyperpedagogiskt. Vi talar om den av Svenska Deckarakademien utsedda vinnaren av ”Årets Debutant 2017” – 1793 av Niklas Natt och Dag. Som du som läsare av denna krönikeserie känner till, använder jag alltid de där dryga nittio minuterna inklusive promenaden till och från gymmet på vardagsmorgnar åt att lyssna ikapp svenska kollegor via en stor, orange ljudbokstjänst.

På senare tid har jag känt mig litet obenägen att ta mig iväg, och det står plötsligt klart att det faktiskt beror på romanen jag just nu lyssnar på. Och i förstone var det rätt förbryllande. 1793 är med många objektiva mått mätt en alldeles förtjusande kriminalroman. Den är välskriven, välresearchad, trovärdig, genomgestaltad, ja riktigt allroundvass och jag gratulerar juryn till ett utomordentligt val. Kanske borde den vunnit overall-klassen, både årets debutant OCH årets deckare? Men jag gillar den inte alls, det tekniska utförandet till trots. Varför? Den är för bra i det den vill förmedla. För mig.

När jag läser 1793 blir jag deprimerad. Det stinker av bajs och förruttnelse på varje sida. Folk lemlästas utan vidare spisning, de krökar och kräks, de insjuknar och dör, de utnyttjas av mäktigare människor och hoppet har råttorna redan tuggat på så mycket att alla som försöker hysa något sådant drabbas av digerdöd, fallandesjuka eller fransosen. Typ.

Jag är ingen känslig kille i mitt val av litteratur. Min favoritgenre är den välskrivna noiren; en genre som traditionellt inleds med ett dödsbud innan allt blir värre och till sist går riktigt åt helvete för hjälten. Men någonstans i allt det där brukar författarna infoga ”one last good deed”. Jag tror det finns någonting sådant i 1793 också. Halvvägs igenom denna kalla klappgröt på hostslem och bark, ser jag att en av huvudkaraktärerna nog vill gott, ändå. Eller ett par av dem, faktiskt. Men ändå.

Jag hyste liknande känslor för Lapidus Top Dogg men av andra skäl: den fylls av imbecilla, uppåtsträvande och miserabla personer på väg mot sin egen förgörelse igenom en grånad som inte ger mig någonting. Superdålig lyssning på gymmet. Men välkonstruerad för den läsekrets som behöver sådant.

Då gillade jag (som bekant) Anders de la Mottes Höstdåd betydligt mer. Eller för den delen Solveig Vidarsdotters Nässelvrede. Tove Alsterdals Vänd dig inte om likaså. Romaner om ond bråd död även de. Några extremt välskrivna, andra tekniskt sett litet trevande men med ett berättarpathos som går hem hos mig.

Plötsligt förstår jag varför. X-faktorn, Pathos gör att en bok faktiskt kan kännas ”Fantastisk, men icke läsvärd”. Eller som Bill Nye sa om den berömde kompositören: ”Wagner’s music is much better than it sounds”.

Nästa fråga, betydligt svårare att besvara, är hur man får till det. Det ämnet får vi nog återkomma till.

Hans-Olov Öberg

E-post: info@southsidestories.se
Adress: Gotlandsgatan 71
116 38 Stockholm