Stäng
info@southsidestories.se

Den underbara jakten på ”formeln”

Den underbara jakten på ”formeln”

Vad minns du av dina senast lästa spänningsromaner? En av mina närstående har ett standardsvar för de hon läser klart.  ”Jomen, den var BRA”. Och när man skrapar på ytan svarar hon: ”Nämen, jag GILLADE den.” Och gott så, kan jag tycka. Varför analysera ihjäl sig?

Jo, om man både är författare själv och deckarförlösare åt sina svenska författare, SAMT den som svarar för urvalet av översatta deckare på förlaget, då SKA man kanske analysera ihjäl sig.

Spänningsromanerna har ju också länge varit föremål för olika typer av analyser. Det finns högvis med handböcker i HUR man skriver dem. Eller hur man just får till dialog, intrigstruktur, stämning, trovärdiga karaktärer eller någon annan aspekt. Några IT-människor lät analysera strukturen rent allmänt hos bestsellers för att hitta formeln den vägen.

Och ändå, när jag reflekterar än en gång över allt jag läst i sommar (och fortsätter att läsa: tre manus har runnit igenom mina ögon de senaste veckorna) så slås jag av ett nytt sätt att utvärdera deckarna.

För vad är det egentligen jag i efterhand kommer ihåg mest av till exempel sommarens spänningsromaner? Det kan ju bli ganska olika upplevelser. Till exempel:

Felsteg: 1. Den trovärdiga låtsasmiljön, så skickligt uppbyggd 2. Den väldigt smarta användningen av ett välkänt deckargrepp i upplösningen.

Syndabocken: FB-gruppen Brommavännerna, en rolig användning av ett starkt nutidstema.

Silvervägen: 1. Stämningen, rent allmänt. 2. Den rörande och politiskt extremt relevanta teckningen av prepperfamiljen.

En helt vanlig familj: 1. Den smarta konstruktionen 2. Det lågmälda temat ”vad vet vi egentligen om våra närmaste och deras bevekelsegrunder” ur minst tre olika perspektiv.

Valfri Raymond Chandler: 1. Karaktärsteckningarna, både Philip Marlowe och birollsinnehavarna 2. Den oöverträffade miljö- och stämningsbeskrivningen – så filmiskt och så gripande. 3. Språket – herredjävlar!

Kvinnan på bänken:  Arbetsplatskonflikten, ett ofta använt snutstationsgrepp, men i detta fall rackarns så bra gestaltad!

… som några exempel, alltså.

När jag såg det här, förstod jag ännu bättre det jag ofta predikar inför nya förhoppningsfulla spänningsromanförfattare: det finns inte EN formel. Naturligtvis finns det verktyg att använda och dem bör man ju utnyttja så smart som möjligt: hur skriver man egentligen trovärdig dialog med olika röster? Hur får man egentligen en tempokurva att både ge läsupplevelse och släpa läsaren vidare i handlingen? Hur gestaltar man en skitstövel i stället för att bara kalla en karaktär för detsamma? Och så vidare. Men när vi fäller ned skärmen på vår bärbara författarstation för dagen handlar det egentligen om: Vilken story vill du egentligen berätta? Vad tror DU att läsaren får med sig av din blivande roman?

Fast, visst känns det ganska fint när jag själv får ett leende av Den Närstående och omdömet: ”Jomen, den var bra.”

Hans-Olov Öberg

E-post: info@southsidestories.se
Adress: Gotlandsgatan 71
116 38 Stockholm