Stäng
info@southsidestories.se

Southside Stories deckarlista – så blir den till

Southside Stories deckarlista – så blir den till

Undrar du hur vi tänker när vi väljer och väljer bort deckare för att komma fram till de listor vi presenterar varje vår och höst? De här raderna skrivs för alla som svarar ”ja” på frågan, oavsett om du är läsare, recensent, författare eller bokhandlare. 

Den första svenska ”deckaren” enligt Svenska Deckarakademins statistik utkom 1838. Det var Carl Jonas Love Almqvists ”Skällnora Qvarn”. Andra hävdar att det var först 1893 som en riktig deckare, i form av pseudonymen Prins Pierres ”Stockholmsdetektiven”, först fanns på svenska. När detta år är över, kommer ungefär 6500 deckare att ha publicerats på svenska i Sverige, varav knappt 2000 som är översatta från andra språk. Årstakten i utgivningen är för närvarande är 250 svenska och sådär 180 översatta. Av dessa svarar vi för två svenska, varav en debutant och tre översatta, varav en debutant.

Innan vi går in på hur vi sätter ihop listan kan det vara intressant att fråga sig VARFÖR vi sätter ihop en lista. Vad vill vi egentligen? Svaret är lika diffust som livet självt ibland: vi vill nämligen litet av varje. Vi vill underhålla. Och vi vill gärna ge ut deckare som du inte hittar någon annanstans. Att få höra epitetet ”typisk dussindeckare” är inte roligt och vi undviker därför allt som inte tillför någonting till genren. Men vi vill också gärna ge ut deckare som blir lästa. Därför får vi inte kliva för långt ut på originalitetskanten; serien om Velociraptorn Vincent Rubio som öppnar privatdeckarkontor (se t ex Anonymous Rex av Eric Garcia) lär knappast komma ut hos oss. (Även om serien sticker ut i bokfloden, och det är charmigt med en detektiv som ideligen måste stoppa in svansen i sin kostym.)

Idéer för utgivning kommer till oss på alla sätt. Vi jobbar ju med vår passion, på riktigt, dygnet runt och är ”på bollen” hela tiden. Det kan vara via ett fynd på en brittisk loppis (som Cathi Unsworth) efter ett möte i cykelrummet (som Caroline Engvall) i form av en överraskningspresent från en god vän (som Ray Celestin) ett spontanmanus på mail (som Viktoria Höglund) via en litterär scout (som Peter Swanson och Bill Beverly) eller framför teveserien True Detective (Som Nic Pizzolatto).  Jag läser själv tio-femton manus i månaden, och sållar bland, bläddrar i och smakar på ytterligare kanske 20-50 per månad, beroende på säsong.

Och sedan då? När vi väl har en hög av manus som heter duga, börjar sållandet. Första frågan är alltid: bryr vi oss om handlingen? Finns det någonting som redan från början av berättelsen engagerar läsaren ordentligt? Jag vill hävda att ingen roman överhuvudtaget överlever utan den faktorn. Det här behöver inte vara en actionscen; det kan lika gärna vara en filosofisk monolog.

Nästa fråga: är språket tillräckligt välklingande? Återigen, det behöver inte vara litterärt på hög nivå. Men det måste finnas någonting.

Därefter: vad känner vi själva för helheten? Om inte vi brinner för den, finns kanske något annat förlag som gör det. Och då lämnar vi det glatt åt dem.

Hur är det med kvaliteten på intrigen? Tror vi på författarens utsvävningar? Det behöver inte vara ”sant”. Men det måste vara intellektuellt hederligt och skall det ljugas måste det vara sannolikt och snyggt gjort.

Tillför vi någonting till deckargenren med våra utgivningar? Det kan vara nya miljöer, nya geografier, fantastiskt välskrivna berättelser i största allmänhet, debattinlägg i deckarform eller något annat. Att få ge ut den första sydkoreanska spänningsromanen i Sverige var roligt. Att få ge en spegelbild av Sverige ur en amerikansk inflyttad familjs ögon är intressant.  Hela förlaget startades en gång också därför att det saknades trovärdiga skildringar av den svenska delen av finansbranschen. Man kan lugnt säga att det tilltaget fick många efterföljare och just nu är finansdeckarmåttet nog fyllt med råge.

En viss balans i utgivningen kan också vara klok. Att bara ge ut mörka litterära noirer ett år, följt av fyra hyperkommersiella titlar året därpå kanske inte är så bra för någon. Tittar man på årets befintliga och kommande utgåvor, är det väl skickat med den balansen. Två historiska deckare, men från olika kontinenter och med helt olika förtecken. En kommersiell amerikan, en dokudockdeckare, och en vardagsnära, men oerhört välformulerad och ominöst stillsam Stockholmsdebut. Jag vet redan en del om vad som kommer att drabba dig som läsare nästa år, och jag kan bara säga att utvecklingen fortsätter.

/Hans-Olov Öberg, förlagschef

 

Tre deckare som grep mig djupt:

Uddagänget av Vic Suneson. Den första vuxendeckare jag läste. Vill minnas att det var i sjätte klass.

Black Caps av John McLaren. En välskriven finansdeckare som är oerhört brittisk. På många bra vis.

One fine day in the middle of the night av Christopher Brookmyre: humor, spänning och skotsk wit i samma paket.

 

… och några deckarförfattare du bör läsa allt av:

Elmore Leonard. Den okrönte kungen av dialog.

Åsa Larsson. Den mörka norrlandsdeckarens sinistra Astrid Lindgren. På bästa vis.

John Burdett. Bangkokdeckare med smaskig lokalfärg.