Stäng
info@southsidestories.se

Deckarskola med Caroline Engvall, del 4: Våld och ond bråd död

Deckarskola med Caroline Engvall, del 4: Våld och ond bråd död

Vill du veta en hemlighet? Jag är livrädd för våld och skräck.

Jag är en fredsivrare och en våldshatare och tittar aldrig på filmer eller tv-serier som innehåller våld eller skräckinslag. Jag skulle aldrig våga gå in i ett spökhus på ett nöjesfält – jag vågade inte ens besöka ett som ordnades av mina barns skola på en aktivitetsdag nyligen. Däremot läser och skriver jag deckare som skildrar grovt våld, trauman och människors allra grymmaste sidor. Det känns onekligen lite motsägelsefullt.

I den här delen av deckarskolan vill jag prata om just våld. Att deckare i regel innehåller ett visst mått av våld är givet, så också att våldsamma inslag i en deckare skapar en reaktion hos läsaren. Även om vi rent rationellt vet att det är fiktion vi läser lever vi oss in i handlingen, och därmed också det otäcka som karaktärerna utsätts för. Och vissa scener sitter kvar långt efter att boken är slut. Jag har fortfarande Keplers Lazarus i färskt minne; monstret där kan vara bland det otäckaste som skrivits. Vad som verkligen griper tag i läsaren varierar. En berättelse där det mördas på sätt som knyter an till dina egna värsta fobier väcker antagligen särskilt starka känslor. Men oavsett vad det är som får dig att reagera så är det värt att bejaka – vad är otäckt för dig i en deckare? Kan det vara relevant för berättelsen du vill skriva?

Det handlar förstås inte om att rakt av låna andras mordmetoder, men det kan vara en bra övning att dra sig till minnes vad som gjort intryck på dig som läsare (och varför!) när du närmar dig din egen text som författare. Två av de obehagligaste scener jag läst – i Pansarhjärta av Jo Nesbø samt Bangkok Eight av John Burdett – stannade så länge hos mig att de fick vara med i min andra deckare JudasvagganPansarhjärta inspirerade mig att skriva om ett speciellt tortyrredskap (som också blev bokens titel) och i Bangkok Eight förekommer ett så otäckt mord med ormar att jag bara var tvungen att skriva en egen kobrascen. Kanske var det mitt sätt att bearbeta det hemska jag läst?

Om du tittar närmare på några sådana exempel kanske du också lägger märke till lite olika tillvägagångssätt. Hur detaljerat skildras våldshandlingarna? Hur mycket lämnas till läsarens fantasi? Och när du sedan återvänder till din egen text, testa att experimentera både med att antyda våld och att skriva ut det – om du till exempel redan har en riktigt otäck karaktär så kanske det är mer effektfullt att avsluta en scen med att hen stänger dörren om sitt offer och låta läsaren fantisera om vad som händer därinne, jämfört med att ge en detaljerad beskrivning på en gång.

Personligen tror jag på ”less is more”. Jag vill inte skriva övervåld och strävar efter att skapa spänning där det mesta sker i läsarens huvud. Där jag som författare kan starta en process, som sedan virvlar iväg i något som jag själv inte kan styra över. Stina Jacksons Silvervägen imponerade verkligen på mig på det sättet, ett oerhört bra exempel på att skriva spännande och fantasieggande utan att vara direkt blodigt.

När vi pratar om våld pratar vi förstås också indirekt om berättelsens karaktärer (mer om det här), det är de som utför grymma handlingar eller blir utsatta för våld. Att beskriva våldet trovärdigt ur de utsattas perspektiv är viktigt, och att visa våldets konsekvenser trovärdigt. Men riktigt effektfullt tror jag att det blir när vi också ger läsaren möjlighet att känna igen sig i förövaren. När vi förstår drivkrafterna bakom blir förövaren mer än ett monster, även om vi inte nödvändigtvis sympatiserar med personens handlingar. Det är lätt hänt att skapa lite för ”enkla” antagonister. Varje skurks psyke måste såklart inte redogöras för in i minsta detalj – men inkludera försonande drag och fundera över hur du kan skapa ett djup som öppnar för mer komplexa känslor inför berättelsens förövare, som kontrast till det våldsamma och otäcka.

Viktigt är också att välja våld som kan motiveras i berättelsen. På vilket sätt bidrar just den här våldsamma scenen? Gör den det överhuvudtaget? Fyller den ett syfte som är mer än att bara väcka äckel och obehag hos läsaren?  Läsare som är bekanta med Judasvaggan vet till exempel att det finns en scen där ett litet barn dör. Det är oerhört tungt och otäckt och jag grät när jag skrev den scenen. Men även om det är ett fruktansvärt inslag i berättelsen var jag klar över syftet och att händelsen fyllde en funktion i den berättelse jag ville skriva.

Överlag syftar egentligen allt våld jag skriver om till att uppmärksamma olika former av övergrepp som sker i Sverige idag – i verkligheten. Den agendan, och att skriva med rötterna i verkliga omständigheter, är såklart mitt val och stämmer inte in på alla deckarförfattare. Men mitt generella råd här är att alltid fråga dig själv vilken funktion ett våldsamt inslag fyller i berättelsen och sedan skriva utifrån det. Om det bara är utfyllnadsvåld kan du antagligen stryka det med gott samvete.

Världen är full av verkliga grymheter, det vet vi redan. Det hindrar oss inte från att sjunka ner i läsfåtöljen med bestialiska seriemördare som styckar och härjar sida upp och sida ner. I deckarens värld är ondskan trots allt inklämd mellan bokens pärmar. Vi kan lägga den åt sidan, eller – som författare – skriva ett annat slut. Vi har kontroll och vi kan utforska våra värsta rädslor på säkert avstånd från att faktiskt uppleva dem. För mig som vill skriva verklighetsbaserat blir det ibland lite mer komplext. Jag kan inte alltid luta mig mot att det ”bara” är fiktion – för det jag skriver kommer inte bara från fantasin. Det kommer också från alla de vittnesmål jag fått från barn och unga som utsatts för sexualbrott både online och offline, och jag vill att deckarna ska bära deras historier så att vi aldrig blundar för den verkligheten. Att våldet jag skriver om har en verklig förlaga gör det också mer otäckt för många läsare, men jag tror och hoppas att vi ändå är många som både vill underhållas i en deckarvärld och samtidigt försöka förstå den riktiga världen omkring oss.

Tips för att skriva om våld i din deckare:

  • Experimentera med våldsnivån, tänk ”less is more”.
  • Fundera över vad du har för syfte med våldet du beskriver, vilken funktion fyller det i berättelsen?
  • Gör din research – också inuti dig själv. Var går din egen gräns kring det du beskriver?
  • Glöm inte att ge även förövaren djup – ge våldet en bakgrund.
  • Bejaka skrämmande läsning. Lista de fem starkaste våldsscenerna du läst och försök sätta fingret på vad som gjorde dem så effektfulla.