Stäng
info@southsidestories.se

Deckarskola med Caroline Engvall, del 3: ”Förlåt, men du överlever inte sida sju”

Deckarskola med Caroline Engvall, del 3: ”Förlåt, men du överlever inte sida sju”

I deckarskolans tidigare delar har jag tagit upp nödvändigheterna skrivtid och deckarresearch. Den här gången tänkte jag att vi skulle ta oss an de märkliga varelserna som ska bo i texten, men som än så länge kanske bara bor i ditt huvud – nämligen berättelsens karaktärer.

Troligtvis anade du åtminstone konturerna av ett persongalleri redan när de första idéerna till din deckare infann sig. Det är ju trots allt svårt att föreställa sig till exempel mord, kidnappning, försvinnande eller vad det nu kan vara som sätter berättelsen i rullning helt utan någon som blir mördad, kidnappad eller försvinner och utan någon som undersöker saken. Utan egna personligheter eller ens specifika namn är de här personerna inledningsvis kanske inte mer än streckfigurer som rör sig över pappret medan du funderar på vilka hemskheter du ska utsätta dem för. Utmaningen är då förstås att omvandla dina streckfigurer till karaktärer med djup, som blir tydliga och trovärdiga både för dig och läsaren.

Så var ska man börja? Ett sätt kan vara att fokusera på den karaktär du känner starkast för och ge den karaktären ett namn, om du inte redan gjort det. Just namn och namnens betydelse är definitivt värt fundera lite extra på, för vad du än väljer så kommer det att signalera någonting till läsaren. Ett namn som motsvarar läsarens förväntningar på vad som är vanligt i den miljö som skildras kan till exempel signalera vardaglighet, medan ett mer ovanligt namn antyder något annat. Jag kan avslöja att de flesta förnamn jag använder i deckarna är hämtade från nära vänner, som en sorts hyllning till dem – även om det kanske är karaktärer som inte överlever bokens handling … Det finns förstås inget ”rätt” sätt att döpa sina karaktärer och mitt bästa råd här är att pröva sig fram. Märker du att namnet inte passar det som karaktären utvecklas till går det alltid att byta under skrivandets gång.

När du har klart för dig vad din karaktär heter är det dags att börja ställa frågor om stort och smått. Om du är systematiskt lagd kanske svaren utmynnar i ett sorts ”personlighetspussel” som du dokumenterar i en skriftlig profil över karaktären där alltifrån favoritmat till barndomstrauman ryms. Eller så låter du karaktärerna hålla till i ditt huvud där de föds och utvecklas. För mig funkar det senare bäst eftersom jag ”umgås” med dem jämt, vilket kan vara både trivsamt och ibland irriterande. De lämnar mig inte ifred, så alla frågor jag har till dem får sina svar förr eller senare. Oavsett vilket så är resultatet viktigare än metoden här, syftet är att du ska hitta fram till din karaktärs byggstenar – och med hjälp av dem gestalta karaktären du vill skriva om.

Lovisa Ling var den allra första deckarkaraktären som jag utformade och jag förstod ganska snart hur jag ville att hon skulle vara. Stark och oövervinnerlig, en person som inte ger sig, men som samtidigt har sprickor som riskerar att vidgas vid motgångar och hot. Framåt, driven och nyfiken men också med en helt annan sida. Hon har ett hårt skal som hon väljer att släppa vissa personer innanför, trots att hon ibland inte riktigt vet hur hon ska hantera det nya i att ha en annan människa inpå huden. Hon är introvert, iakttagande och skör.

Faktum är att Lovisa är den av mina karaktärer som påminner mest om mig själv. Precis som hon började jag själv jobba på tidning när jag var fjorton och mötte en hel del fördomar och motstånd. Eftersom jag började jobba så tidigt (det var min absoluta dröm att bli journalist) fick jag ofta höra att jag aldrig skulle kunna bli något utan utbildning, men jag motbevisade mina kritiker och arbetade extremt hårt. Journalistiken och skrivandet var min ventil och har varit det så länge jag kan minnas. Den målmedvetenheten kunde jag kanalisera i Lovisa. Hon har lånat även andra drag från mig; liksom henne har jag en skör och introvert sida som gör sig påmind ibland.

Din huvudperson behöver förstås inte vara din dubbelgångare i deckarskepnad, men att använda sina egna upplevelser kan ge en djupare förståelse för hur din karaktär tänker och beter sig i olika situationer. Dockleken är den av mina deckare där jag hämtat absolut mest från mig själv, men det var egentligen inget medvetet beslut utan något som kom av sig själv ur skrivprocessen. Nu när boken är avslutad känns det lite märkligt att läsaren i princip kan lära känna mig genom berättelsens huvudpersoner …

Lovisas självdestruktiva historia är däremot inte min historia. Den är istället inspirerad av många av de utsatta tjejer som jag mött genom åren. Jag hämtar kraft i alla överlevare jag möter. I Dockleken är det mycket av just överlevarnas kraft som jag lyft in och försökt gestalta i den berättelsen. På sätt och vis är Lovisa Ling därmed också ett exempel på två olika, och för mig ofta överlappande, sätt att skapa sina karaktärer; ur mig själv och ur andra människor.

Alla mina karaktärer har egentligen verkliga förebilder (alla vet dock inte om det än) och det är väldigt inspirerande att bygga ihop personer och personligheter utifrån människor i min närhet. När jag skriver fram nyhetschefen Miriam Vikström ser jag till exempel rektorn på en av mina barns skolor framför mig. It-forensikern Anna Vintertid är en högst verklig person tillika forensiker, fast utseendemässigt i boken liknar hon mest en annan polis jag känner. Och så där håller det på, ett pussel av personligheter, utseende och egenheter från flera olika personer. En karaktär i berättelsen kan vara en blandning av fem verkliga personer. En kvinnas hår, en annans accessoarer, en tredjes skratt.

När det gäller att använda personer i ens närhet som inspiration vill jag också, även om det kanske säger sig självt, betona vikten av att inte ”hänga ut” någon. Visa respekt och använd sunt förnuft om du lånar stoff från verkliga personer. Låna enstaka bitar och lägg ett pussel istället för att kopiera din granne, kusin eller chef till punkt och pricka om du inte är säker på att hen vill upptäcka sig själv i berättelsen – eller om du är osäker på vilka konsekvenser det kan få för er relation.

Eftersom jag gärna skriver när det är liv och rörelse omkring mig har jag också turen att få mycket karaktärsinspiration av bara farten, på tågstationer, bussar eller flygplatser, men det viktigaste här är iakttagelseförmågan – inte att faktiskt sitta och skriva bland andra människor. Se människorna omkring dig. Iaktta minspel och kroppsspråk och lyssna till tonlägen. Lägg potentiellt intressanta och relevanta attribut på minnet.

Men sedan då? I takt med att du bearbetar berättelsens persongalleri försvinner de där streckfigurerna som inledningsvis mest fungerade som platshållare för olika roller i handlingen och ersätts med figurer som har tydliga attribut och erfarenheter. Men vi vill inte riskera att streckfigurerna blir klippdockor – och stannar där. Klippdockorna är förstås utförligare än streckfigurerna men de är också oundvikligen platta och så ska dina karaktärer självklart inte upplevas. För mig är det viktigt att det ska finnas många dimensioner och ett känsloliv bakom den yta som läsaren först möter. Karaktärerna får gärna vara lite motsägelsefulla, precis som de flesta människor också är. Att de har fel och brister som de helst vill gömma men också försonande drag som gradvis framträder för läsaren. Att deras känslor får vara dynamiska, att de har dippar och toppar precis som alla andra, och att de reagerar trovärdigt på svårigheterna de ställs inför.

Genom att ge karaktärerna ett trovärdigt känsloliv vill jag förstås också att läsaren ska kunna relatera på något plan. Karaktärerna i en deckare är ofta med om hemska saker som läsaren förhoppningsvis aldrig behöver uppleva, men själva känslorna som de går igenom – oavsett om det är sorg, ilska eller glädje – måste vara övertygande. Personligen hämtar jag mycket från mig själv och min omgivning vilket hjälper mig att blåsa liv i karaktärerna även när det gäller deras känsloliv, men det är förstås upp till varje författare att hitta sitt eget bästa sätt att formulera sina karaktärers känslor. Fantasi och empati räcker långt.

De bevingade orden ”ingen människa är en ö” har du kanske hört förut, och de är bra att bära i minnet också när det gäller dina karaktärer, det vill säga; glöm inte gruppdynamiken i ditt persongalleri, ju mer karaktärerna kompletterar och spelar mot varandra desto starkare blir helhetsintrycket. Ulrika Stenhammar är till exempel tänkt att vara den motpol som Lovisa Ling behöver. Hon är trygg, stabil och noggrann – men inte utan egna sprickor i fasaden, vilket gör att hon förstår Lovisas ”trasiga” sida.

Efter några år med deckarskrivande finns idag ett litet fiktivt kompisgäng i min hjärna, och det är alltid lika spännande att befinna sig i parallellvärlden där jag umgås med Lovisa, Ulrika, Anna (och alla de nya karaktärerna i Dockleken). Jag ser dem helt tydligt framför mig och när de skrattar, bråkar, älskar och lever rövare så känns det nästan som att de gör det på egen hand, utan min hjälp. Egentligen är det snudd på spöklikt ibland, hur fiktiva personer kräver utrymme i skrivlivet, och kanske kommer det komma stunder då du (eller dina anhöriga) frågar dig varför du släppte in de där galna karaktärerna …

 

Tips för att hitta dina karaktärer:

  • Ta reda på exakt hur du vill att dina karaktärer ska vara – kartlägg allt i en personlighetsprofil eller ”umgås” med dem tills du vet vilka de är.
  • Välj namn med omsorg – karaktärens namn signalerar alltid något till läsaren.
  • Glöm inte gruppdynamiken – fundera över hur karaktärerna kompletterar varandra som helhet.
  • Hämta inspiration från dig själv och människor i din närhet – gör ett pussel av egenheter, fysiska attribut och personlighetsdrag.
  • Nöj dig inte med ”platta” karaktärer – fundera över karaktärernas känsloliv och skriv fram känslor som läsaren kan relatera till.